Hejsan Fina!
Det är en stor omställning att få barn, och så tror jag alla känner. Först förlossning (som för mig var väldigt traumatisk), sen kämpade vi hårt med amningen då Haylie inte gick upp som hon skulle och fick höga halter av gulsot, Nu är det på den nivån att när Haylie sover eller någon av oss har henne så får den andra passa på att äta eller duscha eller vad man nu behöver göra.
Men vad hände med oss? Vi har alltid varit ett väldigt kärleksfullt par som pussas mycket, ligger oftast nära och håller hand i soffan, håller alltid om varandra när vi sover och skulle aldrig somna eller lämna hemmet utan att pussas. Helt plötsligt kommer vi på oss själva med att inte ens ”hunnit” krama varanda på en hel dag.
Detta är något som är väldigt viktigt för mig, då jag alltid krävt mycket närhet. Jag hade en tuff uppväxt där jag inte fick särskilt mycket närhet vilket gör att jag kan va med Sebbe en hel dag och fortfarande känna behovet av att behöva vara nära honom ännu mer. Nu är vår viktigaste stund på dagen när vi tar vår 1h promenad (som vi gör varje dag) det är den stunden på dagen som vi faktiskt känner att vi har tiden att prata med varandra på riktigt.
Detta är absolut inte något klagomål jag har, jag är lyckligare än jag någonsin trodde jag kunde bli. Vi behöver bara hitta vårt sätt att vara ”vi” samtidigt som vi har en liten som kräver nästan 100% uppmärksamhet. Och jag vet att detta är något som tar tid, och det är okej❤️
Hur gör ni för att få till ”partid” samtidigt som man har barn?
kram,
J
